Idag är det dags för utmaningen som Josefine gav mig i måndags. Det är att ägna ett helt inlägg till resan som jag gjort med Calltino hittills. Från när jag hittade honom på en annons, tills att jag åkte och provred, hämtade honom tills idag. Ja ALLT! Josefine ville både ha det långt och detaljerat med både bilder och filmer. Vissa delar kommer bli lite känsligt då jag inte har tagit upp det i bloggen. Får väl se om någon kommer orka läsa så nu kör vi ;)

 

Annonsen: 
Jag kollade dagligen på en massa annonser både för att jag tyckte det var roligt men också för att kanske någon dag hitta den hästen som jag verkligen ville ha. En dag gjorde jag det och då hittade jag Calltinos annons. Det som jag intresserade mig i en annons var att hästen skulle vara över 1,70, ingen skadehistorik, att hästen skulle vara grundutbildad, inte bo för långt bort och en budget på ca 60 000. Jag kan väl säga att Calltino checkade 2,5 av de ”kraven”. Han är över 1,70, har ingen skadehistorik och är inriden men inte någon vidare grundutbildning. Vi köpte han i Skåne som är en ganska bra bit härifrån och han kostade en bra bit över 60 000. Men ändå fastnade jag verkligen för honom och bestämde mig ganska fort för att jag skulle ner och provrida honom.

 

Provridningen:
Den 18 Januari åkte jag ner till Skåne för att provrida Calltino. Min första känsla när jag såg honom var ”vilken otroligt fin häst” och när jag sedan satte mig i sadeln för att rida var det bara ”WOW”. Jag red i alla gångarter och jag log i stort sätt hela tiden. Jag red ganska länge och jag skulle bara ha denna hästen. Jag åkte hem med väldigt mycket tankar och funderingar, jag ville verkligen ha honom även om han inte hade alla krav som jag hade bestämt.

Köpet: 
Den 29 Januari åkte vi ner igen till Skåne för att veterinärbesikta Calltino och om han gick igenom så skulle jag köpa honom. Jag var så spänd men också väldigt nervös. Jag ville så gärna att han skulle gå igenom så jag kunde få med mig honom hem. Det var verkligen kärlek vi första ögonkastet, han gosade in sig i famnen och gick efter mig.  Han gick igenom vet. besiktningen och jag kunde inte vara lyckligare. Så jag lastade in honom i transporten och vi körde hemåt.

De första dagarna:
De första dagarna jobbade jag mycket på relationen då jag anser att den är väldigt viktig. Mycket borstande och gosande. Han fick stå en del i stallgången bara för att vänja sig vid det och kunna känna sig trygg där. Vi gick även runt en del på gården för att han skulle se sig omkring.

Feb – Maj:
Vi började dra igång med ridningen i februari för då hade han fått två dagar att vänja sig vid sin nya miljö samt vid mig. Det började väldigt bra, nästan för bra för att vara sant. Jag märkte samtidigt att han hade mycket att lära sig och att han var väldigt grön. Jag fick även anpassa min ridning för jag kunde inte riktigt styra den som jag har gjort innan. För det gjorde faktiskt Calltino. I huvudet var han som 4 år och det gjorde han till en unghäst just utbildningsmässigt. Mycket berodde på hans dagsform och humör så jag fick bestämma ridpassen lite efter det. Han kunde inte heller rida ut utan sällskap och det blev ganska stor spärr och gjorde att jag behövde fantasi, mycket fantasi. Men i det stora hela gick allt väldigt bra. Vi tog även våra första språng och han började sätta fint med muskler. 

(Bilder och klipp, feb-maj)

Maj – Aug:
En jobbig period, väldigt jobbigt! I vissa fall hade jag sån lust att bara sluta med allt, sluta med ridningen och bara ge upp. Calltino var så dum och han gjorde så jag tappade all energi. Han ville ingenting och så fort som det blev jobbigt protesterade han och han gjorde det kraftigt. Han började nämligen stegra och det var så mycket så att han höll på att slö över de flesta gånger. Ridningen som alltid har givit mig glädje och energi gjorde mig nu förbannad och det blev farligt för mig att sitta där uppe. Om han hade ramlat bakåt så hade jag dött, så det var alltid en risk för mig att rida. Jag visste verkligen inte vad jag skulle göra, och det var ingen annan större och mer erfaren ryttare som heller ville rida honom. Jag började köra till ridhuset oftare för att kunna träna på ett annat sätt. Tillslut bestämde jag mig för att börja om med Calltino, köra från grunden liksom. Jag jobbade mycket från marken. Longeringen fick han att förstå att jag var ledaren i vår relation och det gjorde honom mer och mer trygg. Varje dag krävde verkligen blod, svett och tårar från min del, men jag vägrade ge upp denna hästen för fan vad jag tycker om honom. Trots allt snack från andra om att jag skulle sälja honom fanns liksom inte hos mig, jag hörde inte ens de orden. För jag visste att han kunde, och att han skulle bli så jäkla bra. Jag var den ende som trodde på honom och det gjorde jag varje dag. Jag började sakta men säkert ta mig upp på hästryggen och vissa dagar gick det riktigt bra. Så jag fortsatte enligt min plan.

Sept – fram tills nu:
I september började han ordna till sig sakta men säkert igen. Jag hade verkligen lagt ner så mycket tid sen han började konstra. Nu började jag äntligen få resultat och det kändes så bra. Vi började gå en speciell promenad i skogen så att han skulle känna sig trygg med uteritter. Det var omöjligt att ens gå utanför stallplanen innan, men nu går han lugnt och trygg bakom mig. Att börja om med Calltino var det bästa jag någonsin har gjort. Jag trodde aldrig att jag kunde göra ens en sån grej + på denna envisa häst trodde jag ibland att det var omöjligt. Men jag klarade det och jag gjorde det så jäkla bra! Jag har en bra bit kvar med honom men han är på väldigt god väg. I oktober började jag åka ännu mer till ridhuset och han började bli riktigt bra. Han kanske sura ihop 1 eller 2 gånger men han slutar direkt när jag säger till honom. Likadant med uteritterna, en dag bestämde jag mig för att rida ut en sväng. Vi skulle bara ut, jag hade verkligen bestämt mig för det! Han surade och protesterade ganska mycket, men jag är minst lika envis som han och tillslut så var vi ute på en skogsritt bara han och jag.

(Klipp och bilder från Sept tills nu)

 

 

Vår resa har verkligen gått från botten till en bra bit upp mot toppen. Jag har en massa mål som jag vill utföra med just Calltino just därför jag aldrig gav upp tror jag. För han är verkligen speciell för mig, även om han konstrade så mycket som han gjorde så vet jag att jag är hans enda trygghet och hans allt. Han ser faktiskt ingen annan än mig. Jag har t.ex. aldrig behövt hämta honom i hagen sen jag köpte han i Januari. Han kommer så fort jag ropar eller han ser mig. Om jag är med i stallet så står han lugnt och stilla i stallgången, annars är han helt galen och står och letar efter mig. Det är bara jag som får sitta på hans rygg. Han litar inte på någon annan och gör därför inte som dem säger. Calltino är en väldigt stark individ men ändå så osäker. Han har ett psyke som heter duga när det gäller ridning, känner han inte trygghet så tar han inte ett steg framåt och han skapar inte trygghet lätt precis. Om han är inne i sin bubbla verken hör han inte, lyssnar inte eller känner något man gör.  Samtidigt är han väldigt osäker för han behöver stöttning i varje steg han tar framåt. Samtidigt har min ridning utvecklats otroligt mycket och det är tack vare min älskade Calltino. Vi har kommit en bra bit på vägen och jag är så lycklig lottad att ha denna hästen som jag dessutom kan skapa precis som jag vill.

 

En stor kram till er som orkade läsa och jag hoppas att ni men framförallt Josefine är nöjd med utmaningen. Glöm inte att kika in vad Josefine fick för utamaning av mig.