Idag är det exakt ett år sedan jag fick åka in till akuten med ambulans för mina lungor. Jag kommer ihåg min rädsla och oro men framförallt den obeskrivliga smärta som jag hade. Jag har nog aldrig känt mig så döende men samtidigt levande i hela mitt liv. Jag kände att jag levde pga smärtan men trodde jag skulle dö vilken sekund som helst eftersom jag inte fick luft.
Känslan av att tuppa av på jobbet och sedan ligga i en ambulans med en massa slangar till min kropp går inte att beskriva. Jag fick ligga över en natt och trots många timmar på sjukhuset minns jag inte hela vistelsen. Trots att jag bara ville sova så vågade jag inte somna av rädslan att inte vakna igen innan jag visste vad det handlade om. Hela maj månad och större delen av sommaren bestod av medicin och var en väldigt jobbig period för mig som jag inte ens vill att min största fiende ska uppleva.
19 kommentar(er)
